Att leva mer resurssnålt och ta vara på gamla saker, i stället för att köpa nytt, slita och slänga, har blivit något av en rörelse i det postindustriella samhället. Det gamla har blivit det nya.

Varför har det blivit så? Har det blivit för mycket av det goda? En del av oss har blivit extrema samlare, som inte längre hittar bland våra egna prylar.

Hur hanterar vi det? Ett sätt är att försöka skapa bättre och bättre struktur på allt som omger oss, prylar, samhälle, organisationer osv. eller också att anpassa oss till situationen som den är. En dator gör det genom att defragmentera informationen på hårddisken då och då. I Verkliga livet städar vi och rensar ut det vi inte behöver.

Det finns nästan allting i vårt indusriella / postindustriella samhälle, så konsten är att ta vara på det som finns, snarare än att skapa/köpa nytt och att tänka efter vad det är vi verkligen behöver, så att vi kan använda det vi har fullt ut.

TURDUCKEN är en benfri kyckling fylld i en benfri anka fylld i en benfri kalkon. Rätten har gett upphov till ett hopplock i största allmänhet och vid lite eftertanke, så kan man säga att vi lever i ett hopplockssamhälle, ett Turducken-samhälle.

Programmerare kodar inte längre tecken för tecken, som förr i tiden. Numera finns färdiga block, med programmerade funktioner, som man sätter ihop. Ingen bygger längre hus planka för planka. Nu är hus prefabricerade och monteras ihop på nolltid. Ingen tillverkar längre sina hushållsredskap. Det finns ett överflöd färdiga i närmaste varuhus och till fyndpris på varje loppis.

Det talas också om att ha flew, att ha ett flöde. Jo, det är inte fel att skaffa något man blir förtjust i, ha det ett tag och kanske låta det gå vidare sen, bara det inte blir liggande.

Ett loppisfynd kan muntra upp tillvaron ett tag, men när nyhetens behag lagt sig, kanske det är dags att låta det gå vidare. Likadant kan det vara med något e-handelsfynd från Kina. Man kan tillfälligt ha behov av någon high tech produkt, för att, efter en kort tid, inte längre ha behov av den längre.

Sammanfattningsvis: Jag har samlat på mig en massa prylar, som jag tänkte, att de kunde vara bra att ha, men som jag sen inte har använt så, som jag tänkte. För att låta sådana prylar komma till nytta, så har jag alltså öppnat denna lilla lokala näthandelsbod.

Hur skiljer den sig från en vanlig säljsida eller e-handelsplats på nätet? Jag säljer bara mina egna prylar och bara lokalt och vid direkt fysiskt möte och jag är inte anonym på något sätt. Ingen krånglig eller osäker betalning. Bara kontanter, Swish eller byte mot mat eller andra förbrukningsvaror och alla priser är förhandlingsbara.

Jag tänker mig också att även tjänster ska kunna annonseras på sidan, -sådana jag kan erbjuda eller efterfrågar. Att göra varandra tjänster i lokalsamhället och att arbeta för mat är en ursprunglig form av handel, som har sina fördelar, jämfört med de former av handel som utvecklats i det industriella samhället. Man riskerar inte på samma sätt att bli lurad och man köper inte ”grisen i säcken” med några klick på datorn.

Jag är inte i första hand ute efter att tjäna pengar, utan vill bara att de saker, som kan komma till nytta och glädje, ska få göra det.